Bärans trolldom
Det hände en gång för länge sen, att en kvinna från Sunnansjö blev dömd för trolldom. Och inte vilken trolldom som helst, utan det var användandet av bäran man hade brukat sig av..
Bäran, ett magiskt nystan, har kallats många olika saker; Bäran, Bäraren, Bjäran och liknande. Det är förstås inte vilket nystan som hest, utan tillverkas med speciella garner, under en speciell veckodag och under en viss tid på dygnet. Med en viss formel och några droppar blod gav man det liv. Denna hemliga formel var det inte många som kunde, men en del visste hur man tillverkade dessa magiska ting.
Genom att tillverka en bära så satte man onda krafter i rörelse, det var i samband med djävulen och mörka krafter man kunde få detta nystan att få eget liv.
Olika ramsor användes för att ge nystanet liv, troligen i stil med "Jag ska för dig i helvetet brinna, om du för mig ska springa", en anspelning på att man gav sig i pakt med djävulen.
Kunde man tillverka en bära så hade man stor nytta av den. Man skickade den till andras ladugårdar i byn, där den kunde sno med sig smör, grädde eller andra ting man behövde, hem till ens egna gård.
Man tillverkade sig helt enkelt en liten diskret tjuv, i form av ett levande nystan.
Det gällde dock att vara försiktig, rätt som det var så kunde grannfolket ana misstankar, om deras mjölk sinat medans en annan i byn alltid hade gott om allt i matslag. Detta var förstås besynnerligt, och om man misstänkte att en bära nyttjades så fanns det förstås knep att ta till för att avslöja bärarens ägare.
Eftersom att bäraren och dess ägare/skapare hade nära band till varandra, så förhöll det sig som så, att om man lyckades skada bäran så blev ägaren också skadad.
Säg om man lyckades bränna bäran, och dagen efter såg en gumma i byn med brännskador - då kunde man göra tingssak av det hela.
Åter då till kvinnan i Sunnansjö - Annika Olufsdotter.
Annika var arbetare på en gård i Sunnansjö, och hade (nog efter mången tveksamhet och villrådan) slutligen bekänt för sin husbonde Johan att hon brukat en bära. Annika hade fått lära sig denna trolldom av en kvinna som hette Malin, boende i Mullsjö.
Efter att ha fått beskrivet för sig hur man gjorde så ville alltså Annika tillverka en egen bära. När hon bekände detta för husbonden var detta förstås ingenting som han tog lätt på, utan givetvis så blev det en tingssak av det hela. Man kan undra varför hon bekände, då hon måste ha vetat att hon inte skulle slippa undan ostraffat. Kanske hon själv kände att detta med trolldom inte var något hon ville hålla på med.
1659 står då Annika Olofsdotter framför tinget, anklagad för att ha brukat trolldom. Här hade hon även bekänt resor till Blåkulla, och för dessa bekännelser var hon förstås tvungen att straffas.
År 1661 var hon tvungen att genomföra sitt straff, att "slita ris". Detta innebar att man blev pryglad, och det innebar fysisk smärta men framför allt stor skam. Det fanns olika utföranden, men kunde exempelvis gå till som så att hon blev bunden vid en påle, och sedan hårt piskad med riskvastar, gärna förstås offentligt. Ofta skedde detta vid ingången till - eller i närheten av - dåtidens offentliga byggnader, såsom tinget eller kyrkan.
Detta blev förstås ett ypperligt varnande exempel för folk som tittade på; "...såhär går det när man håller på med trolldom och annan djävulskap, håll er till lagens och kyrkans förordningar, ni vill inte vara i Annikas sits..." - en outtalad men likväl talande varning.
Givetvis nådde detta tidningarna, och blev nog ett samtalsämne i byarna.
Man kan undra vad som hände med Annika senare i livet. Fortsatte hon vara fashinerad av trolldom, eller höll hon sig helt borta? Kunde hon återgå till sitt vanliga liv, med skam och prat i byn? Fick hon barn, kärlek?
Fotograf: Linda Eriksson
http://www.lindaeriksson.webblogg.se
