När tågen har gått..
Den gamla tågstationen..
Ibland önskar man att väggarna kunde tala. Man kan ju tänka sig vilket sorl det var på perrongen, förväntan inför nya resor, jobbiga avsked, glada besök och liknande.
Hur spännande det måste ha varit att ta emot en kär släkting som äntligen kommer på besök. Hur tröstlöst den lilla pojken gråter när hans far måste resa iväg någonstans.
1892 så startade den reguljära trafiken, här passerade människorna, posten, sovvagnarna, kakleveranserna. Det var liv och rörelse, en satsning på en blomstrande bys framtidstro.
Idag står det tomt och tyst, som ett minne av svunna glansdagar.
Där perrongen stod finns nu bara bitar av sprucken asfalt kvar, blommorna och gräset letar sig fram i sprickorna. Naturen kryper närmare.
Det är vackert i alla fall. Här ovan är en dörr till väntsalen.
Det är nästan så man vill lägga handen på den låsta dörren, blunda och förnimma folket som satt där inne och väntade. Kanske någon sitter och väntar än.
