Barkbröd - från nödföda till lyx
Förr levde man naturen och det gården gav. Man slaktade, odlade och samlade in födan, och var tvungen att förlita sig på bra väder för fina skördar.
Under 1867 hade man ingen sommar. Man talar om de svåra missväxtåren, mellan ca. 1866-1868, och norra halvan av Sverige blev svårt utsatt. Vädret slog helt fel, vintern släppte inte sitt grepp, och det var snö och is in på juni. Det man hann odla hann inte mogna. När sommaren väl kom blev den väldigt kort, och vintern kom tillbaka. Folket började svälta.
Båtar med nödproviant (främst sädestunnor) kunde inte längre ta sig fram på den isfrusna Bottenviken. Många bybor i Västerbotten gav sig ut på gatorna och tiggde, man uppförde flera fattighus, man sökte hjälp från andra länder, anordnade soppkök i städerna och mycket annat.
På en del ställen var det så illa att man åt sina husdjur, sina hästar, lädret på skorna, och det man kunde hitta i naturen.
Många bakade barkbröd, vanligen av tall, men andra träd fungerade också.
Man skalade av den yttre hårda barken från tallen, och den gröna tunnare, tills man kom in till den ljusa tunna innerbarken. Den tog man tillvara, torkade, malde och bakade bröd på, blandat med lite spannmål. Ett omständigt arbete, men man gjorde det man kunde för att överleva.
Detta har nu idag blivit trendigt. Det är ekologiskt, miljösmart och ska vara bra för hälsan. När folket svalt under nödåren hade man stor andel bark i brödet, exempelvis 50% bark och 50% korn, ibland mer bark.
I de tunna knäckebröd som marknadsförs idag ligger barkhalten på ca. 15-20%, större halt skulle inte fungera, konsumenterna då tycker att brödet blir äckligt.
Barkmjöl tar tid att ta reda på, och ett kilopris på barkmjöl idag ligger kring 1.000:- /kg. Dyrare än finaste kött..
Under nödåren så gick man ut och skalade bark, för att laga bröd på. Man var tvungen att äta osmaklig mat, för att inte dö.
Idag är det en exklusiv, dyr råvara. Man hostar fram börsen, går på ett fint fik och köper barkbrödsmacka.
Knepigt hur saker och ting kan bli..
