Skogens guld
Nu har skogens egna guld - den gula kantarellen - börjat visa sig även häromkring.
Kantarellen är ju ansedd som en verklig delikatess-svamp, och det finns inga giftiga svampar man kan förväxla den med. Och har man väl plockat en gul kantarell, så tar man sedan aldrig fel, den är verkligen unik i sitt utseende.
Den växer lite varstans, men ofta i äldre skog. Gärna blandskog där man hittar tallar, björkar, blåbärsris, enbuskar, lite mossa och liknande. Den trivs i ett soligare läge, och växer ofta längs gamla traktorspår, stigar eller i små gläntor.
Men man kan också hitta dem på andra ställen förstås.
Svamparna lever största delen av sitt liv under jord. De skickar ut långa trådar under marken, hyfer, och det är dessa som samlar näring och frodas. Till slut så växer det upp fruktkroppar från dessa, detta blir de synliga svampar vi kan se. Denna fruktkropp (svampen) förökar sig sedan genom att sprida ut sporer.
På en del ställen har kantarellen redan hunnit få fin storlek, medans i mörkare skogar är de ännu små.
De flesta känner nog igen en viss välkänd sång om kantarellen, skriven av Jeanna Oterdahl;
"Har du sett herr Kantarell,
bor i enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll
med sin hatt på nacken.
Den är gul, och den är grann,
passar just en sådan man,
passar åt herr Kantarell,
bort i enebacken."
Oftast så är det bara den första delen av visan man har hört, hela sången - som består av sju verser - sjungs sällan. Den kan faktiskt tyckas vara lite makaber, då den slutar med att hela familjen Kantarell blir uppätna, under stor vånda. Sången innehåller även inslag av aga.
Hursomhaver så är det en trivsam liten trudelutt om skogens guld.
