Att skydda de nyfödda
Kategori: Allmänt
Förr i tiden så hade man mycket större barnkullar än idag , främst av två anledningar. Barnen behövdes för att hjälpa till på gården när de blev äldre, och sedan så var det många barn som dog.
Barnadödligheten var väldigt stor, och fick man 10 barn så kanske det bara var fem som överlevde till vuxen ålder. Det var dålig hygien, dålig sjukvård och många barnsjukdomar i farten.
För att få de bästa förutsättningarna så var man tvungen att skydda de små, det var många otäcka saker som en nyfödd kunde råka ut för.
Barnen födde man i hemmet, med assistans av grannfrun eller någon "klok gumma" som ofta anlitades. Redan när barnet föddes fram så var det vanligt att man bad en bön, eller åtminstonde kvickt rabblade fram några Guds ord, för att snabbt ge den nyfödda ett skydd mot onda krafter.
Alla barn föddes inte friska och starka, en del var missbildade eller dog snart. Andra kunde ha ovanligt stora födelsemärken på sin kropp, och det var inte ett gynnsamt tecken. En sägen säger att man med en dödmanshand kunde trolla bort ett sådant födelsemärke. Man var först tvungen att hitta en död person. Kanske någon i byn hade en avliden hemma, i väntan på att få kistan klar. Man höll då i handen av den döde, och strök med den handen långsamt tre gånger över födelsemärket, så skulle det gå bort..
Vaggan på bilden är tillverkad i mitten av 1800-talet, i Sunnansjö. Finns att se i Nordmalings hembygdsgård.
Nyfödda var ett hett byte för vittra och annat ont. De kunde försöka smyga in och byta ut barnen mot en kvist, en sop eller något annat som de lade i vaggan. Man kunde då skydda den lilla genom att exempelvis lägga något av järn under kudden i vaggan - då järn avskräcker onda krafter. En liten bibel fyllde samma funktion.
Badvattnet som man använde till spädbarnen kunde man också skydda, genom att rita ett kors med fingret i vattnet innan man lade i barnet. Man kunde också lägga ner ett glödande träkol för att skrämma bort vittra, då hon inte gillar eld.
Det var först vid dopet som barnet ansågs få ett fullgott skydd mot det otäcka övernaturliga, då var det en del av Guds gemenskap, och fick ett eget namn.
Om ett barn däremot dog innan det hunnit blivit döpt så fanns risken att det lilla barnet kunde spöka. Det finns historier om att man kunde vakna mitt i natten av att det ligger en död nyfödd i sängen som ligger och tittar på en. Det bästa man kunde göra för att få barnen att sluta spöka var då att ge det ett namn, exempelvis "Jag ser dig, och jag giver dig namnet Anna Cajsa!" Då kunde barnet få ro.
Det kan tyckas löjeväckande, alla saker man gjorde förr. Men det var en tid då man inte alltid förstod varför barnen dog, och då var det nog lätt att skylla på de onda krafterna. En sak är sig i alla fall lik -
Man var rädd om barnen, man älskade dem och skyddade dem.
